2006-09-29
Dnr 2006/0536
Aktbilaga 2
YTTRANDE Justitiedepartementet
103 33 STOCKHOLM
Angående betänkandet:
En sammanhållen diskrimineringslagstiftning
Ert dnr Ju2006/1926/IM
Enligt lagen (1994:749) om Handikappombudsmannen har HO till uppgift att bevaka frågor som rör funktionshindrade personers rättigheter och intressen. Målet för verksamheten ska vara full delaktighet i samhällslivet och jämlikhet i levnadsvillkor för personer med funktionshinder. HO ska även se till att fyra diskrimineringslagar följs; lagen (1999:132) om förbud mot diskriminering i arbetslivet på grund av funktionshinder, lagen (2001:1286) om likabehandling av studenter i högskolan, lagen (2003:307) om förbud mot diskriminering och lagen (2006:67) om förbud mot diskriminering och annan kränkande behandling av barn och elever.
HO:s synpunkter på betänkandet avser frågor som myndigheten har att bevaka enligt lag och förordning.
Sammanfattning
HO tillstyrker förslaget om en sammanhållen lagstiftning mot diskrimi-nering. HO välkomnar också att diskrimineringsskyddet utvidgas vad gäller diskrimineringsgrunden funktionshinder. Särskilt betydelsefullt är förslaget att bristande tillgänglighet under vissa förutsättningar definieras som diskriminering. HO tillstyrker vidare att de fyra ombudsmännen slås samman till en gemensam myndighet.
HO anser emellertid att det att det är en stor brist att den föreslagna nya ombudsmannen inte blir en oberoende granskare. HO anser att den nya ombudsmannen måste vara självständig gentemot regeringen och därför inte ha några förebyggande uppgifter som handlar om att förverkliga den nationella politiken. Den nya ombudsmannen ska alltså inte arbeta med metoder för att motverka diskriminering, så kallade aktiva åtgärder. Det ska de traditionella förvaltningsmyndigheterna göra. Den nya ombuds-mannen ska granska hur konventioner om mänskliga rättigheter och diskrimineringslagarna efterlevs och informera om det. Sverige kommer att få svårt att leva upp till den nya FN-konventionen om rättigheter för personer med funktionshinder eftersom vi inte har något självständigt organ som granskar hur mänskliga rättigheter
efterlevs.
HO vill även uppmärksamma det särskilda yttrandet av Lars Lööw.
Lagstiftningens utformning
De lagförslag som läggs fram i betänkandet innebär att den svenska lagstiftningens skydd mot diskriminering på grund av funktionshinder, etnisk tillhörighet, religion eller övertygelse, sexuell läggning, köns-identitet och ålder förstärks. HO ser detta som positivt och välkomnar att förbudet mot diskriminering på grund av funktionshinder utvidgas väsentligt. Samtidigt innehåller förslagen vissa brister som HO kommenterar nedan.
5.3 Indirekt diskriminering
HO anser att den ändrade ordalydelsen i definitionen på indirekt diskriminering kan leda till missförstånd. Formuleringen ”bestämmelse, kriterium eller förfarningssätt som framstår som neutralt men som är ägnat att särskilt missgynna” kan tolkas som att syfte krävs. HO anser att detta är olämpligt och föreslår att - för det fall en ändrad ordalydelse överhuvud-taget är nödvändig – ordalydelsen ses över i samband med ärendets fortsatta beredning i Regeringskansliet.
Utbildning
HO tillstyrker förslaget om utbildning (3 kap. 10§). Utbildning har central betydelse för allas möjligheter såväl på arbetsmarknaden som i samhällslivet i övrigt. Människor med funktionshinder har ofta lägre ut-bildningsnivå och är underpresenterade inom högskolan. Regeringen konstaterar i den nationella handlingsplanen för handikappolitiken att i detta ligger en utmaning för hela utbildningssystemet – från förskolan till den högre utbildningen. Att bekämpa diskriminering är enligt HO:s mening en viktig del i detta arbete.
HO välkomnar förslaget som om det genomförs kommer att undanröja flera av de brister som idag finns i lagen om likabehandling avstudenter i högskolan. HO är positiv till att begränsningen i fråga om när förbuden ska gälla (nuvarande 9§ likabehandlingslagen) tas bort. HO anser att den nu gällande regleringen innebär en alltför restriktiv tolkning av begreppet ”utbildning” enligt direktivet om genomförandet av principen om likabehandling av personer oavsett deras ras eller etniska ursprung.
HO är vidare positiv till att tillämpningsområdet utvidgas i förhållande till barn- och elevskyddslagen och likabehandlingslagen. HO har mottagit ett flertal anmälningar mot eftergymnasiala utbildningar som faller utanför tillämpningsområde för likabehandlingslagen. Ett exempel är så kallad basårsutbildning som bedrivs vid högskolor. Eftersom basårsutbildning inte utgör grundläggande högskoleutbildning omfattas dessa inte av likabehandlingslagens skydd. Det är orimligt att utbildning som bedrivs av samma utbildningsanordnare, i samma lokaler, med samma personal inte ska omfattas av likalydande diskrimineringsskydd. Ett annat exempel är antagning till och utbildning vid Polishögskolan. Denna utbildning bedrivs på uppdrag av Rikspolisstyrelsen och utgör således så kallad uppdrags-utbildning som inte omfattas av likabehandlingslagen.
Tillgänglighet
9.6 Den lagtekniska utformningen
Människor med funktionshinder blir diskriminerade dagligen i Sverige. Oavsett om orsaken är brister i tillgänglighet till lokaler, information eller verksamhet hos den som diskriminerar eller om orsaken är någon annan blir resultatet detsamma. Ett diskrimineringsförbud utan ett krav på skäliga stöd- och anpassningsåtgärder ger inte ett effektivt skydd mot utestängning och missgynnande. Ytterst måste människor med funktionshinder, precis som i andra länder, skyddas mot diskriminering på grund av brister i tillgängligheten genom att kunna få sin sak prövad i domstol.
HO välkomnar därför förslaget att underlåtenhet att vidta skäliga åtgärder för tillgänglighet definieras som diskriminering. HO har dock synpunkter på förslagets utformning.
HO kan konstatera att kommittén föreslår olika bestämmelser i arbetslivet och övriga områden vad gäller bristande tillgänglighet för personer med funktionshinder. HO kan dock inte finna tillräckliga skäl för att ha skilda bestämmelser mellan arbetsliv och övriga områden som omfattas av förslaget. HO anser att det inte är nödvändigt att koppla skyldigheten att vidta skäliga stöd- och anpassningsåtgärder till kriteriet direkt diskriminering. Vad kommittén anför som skäl för att inte ha denna koppling på områdena utanför arbetslivet gäller även inom arbetslivet.
HO föreslår således att bestämmelserna stöd- och anpassningsåtgärder i arbetslivet (2 kap. 19§) och tillgänglighet (3 kap. 24§) förs samman till en gemensam bestämmelse. Utgångspunkten för regleringen bör tas i den föreslagna bestämmelsen om tillgänglighet (3 kap. 24§) där frågan regleras som ett självständigt diskrimineringsförbud. Lagtekniskt kan bestämmelsen placeras tillsammans med övriga diskrimineringsförbud i 1 kap. 3§.
HO föreslår att bestämmelsen bör ges följande lydelse:
3§ I denna lag avses med diskriminering
…
6. underlåtenhet att vidta åtgärder för tillgänglighet:
att en person med funktionshinder missgynnas genom underlåtenhet att vidta sådana skäliga stöd- och anpassningsåtgärder som skulle kunna bidra till lika villkor för den personen, som för personer utan sådant funktionshinder. Skyldigheten att vidta åtgärder för tillgänglighet gäller dock inte enskilda personer som tillhandahåller varor, tjänster eller bostäder.
Prövning av sakliga förutsättningar
HO delar i och för sig kommitténs bedömning att arbetslivet och ut-bildningar i flera avseende skiljer sig från övriga områden. HO kan dock inte se skäl till varför jämförbar situation bör behållas inom arbetslivet, men inte på utbildningsområdet.
Ett konsekvent resonemang torde i så fall utmynna i att jämförbar situation behålls inom arbetsliv och utbildningsområdet. Kommittén anför att flera av de verksamheter som omfattas av förslaget
är väsensskilda från arbetslivet och vad som gäller vid hög-skoleutbildningar. I situationer där det föreslagna förbudet (utanför arbetslivet) kan aktualiseras torde kriteriet jämförbar situation ofta sakna praktisk betydelse.
HO kan emellertid inte finna skäl att behålla kriteriet jämförbar situation, då missgynnandet av en person med funktionshinder ofta torde stå klar oavsett om det inträffar inom arbetsliv, utbildning eller andra samhällsområden. Det kan dock noteras att det föreslagna kriteriet ”lika villkor” innebär att en jämförelse måste göras.
HO anser således att bestämmelserna om tillgänglighet bör jämställas med övriga förbud mot diskriminering.
Bostad
Kommittén anför att det föreslagna förbudet inte innebär en skyldighet att anpassa en bostad som sådan, till exempel vid överlåtelse av en lägenhet med bostadsrätt.
HO har genom ett flertal anmälningar blivit uppmärksammad på att fastighetsägare, bostadsrättsföreningar och hyresvärdar nekar kommunen att genomföra bostadsanpassning enligt lagen (1992:1574) om bostadsanpassningsbidrag med mera. Nekandet sker bland annat
med hänvisning till att åtgärden anses som ”förfulande”. En annan invändning är att kostnader för återställning blir för stora, trots att återställningsbidrag utgår. HO anser att det bör förtydligas att denna fråga kan prövas med stöd av tillgänglighetsbestämmelsen. Prövningen får då ta sin utgångspunkt i skälighetsbedömningen, det vill säga att det är skäligt att kräva att fastighetsägaren får tåla en bostadsanpassning enligt ovan nämnda lag.
Kommittén anför vidare att diskrimineringsförbudet inte kan åbe-ropas med framgång i situationer som avser planläggning av bebyggelse eller produktion av bostäder. Dessa frågor bör enligt kommittén behandlas inom ramen för plan- och bygglagstiftningen.
HO har mottagit en anmälan som gäller att ett företag vid uppförande av bostäder frångått gällande bygglagstiftning. Anmälaren hade tecknat sig för en bostad i den aktuella byggnaden. Vid huvudentrén till bostadshuset finns det sex trappsteg upp till entréplan. Företaget har valt att lösa denna nivåskillnad med en trapphiss. Bygglovenheten i kommunen har bedömt denna lösning som acceptabel. HO anser däremot att lösningen inte uppfyller gällande plan- och bygglagstiftning. Byggherren har ett ansvar för att lagstiftningen ska följas men kommunen som har ett tillsynsansvar borde i ett tidigt skede ha uppmärksammat detta och vidtagit åtgärder.
HO anser att det bör förtydligas om byggherren kan frångå ansvar enligt den föreslagna 3 kap 24 § när kommunen inte fullföljt sitt tillsynsansvar och vidtagit åtgärder. HO anser att kommunen i dessa
fall bör kunna hållas ansvarig enligt den föreslagna 3 kap 22§. HO anser således att denna fråga bör kunna prövas gentemot såväl byggherre som kommun enligt diskrimineringsförbuden i 3 kap 24 § samt 3 kap 22§.
Utbildning
HO:s ärenden visar att skolor och andra utbildningsanordnare ofta brister i att skapa förutsättningar för alla barn, elever och studenters deltagande. Följden blir utestängning och diskriminering.
I den nationella handlingsplanen för handikappolitiken betonas att arbetet särskilt ska inriktas bland annat på att identifiera och undanröja hinder för full delaktighet och att förebygga och bekämpa diskriminering. Otillgängligheten får stora konsekvenser och leder till att personer med funktionshinder inte kan delta på samma villkor som andra. Följden blir ofta utestängning och ett utanförskap. Om personer med funktionshinder ska ha lika möjligheter som andra krävs att såväl utbildningslokaler som verksamheten i övrigt är tillgängliga.
9.6.5 Praktiska eller organisatoriska hinder mot tillgänglighet
En betydelsefull fråga som HO tidigare uppmärksammat är att valfriheten att välja skola för elever med funktionshinder i många fall är begränsad. Utgångspunkten ska enligt HO:s uppfattning vara att
alla elever i största möjliga utsträckning ska ha rätt att välja skola samt
att inget barn ska kunna tvingas lämna sin skola. HO anser att det
är viktigt att slå fast att huvudprincipen ska vara att särskilda stöd-insatser ska ges i den skola där eleven går och att tillgängligheten till en skola även ska gälla elever med funktionshinder.
Skollagen innehåller dock hinder i arbetet för en skola för alla. Det gäller främst reglerna om att både offentliga och enskilda skolor kan neka att ta emot en elev om den önskade placeringen skulle medföra att betydande organisatoriska eller ekonomiska svårigheter uppstår för kommunen. Detsamma gäller bestämmelsen att skolorna har rätt att flytta en elev om det under skolgången uppstår betydande ekonomiska och organisatoriska svårigheter. Dessa regler drabbar elever med funktionshinder som därmed inte har samma möjlighet som andra elever att välja skola eller att få gå kvar i sin skola.
Att det eventuellt uppstår ekonomiska och organisatoriska svårigheter för kommunen måste ställas i relation till barnets behov och rätten till utbildning och utveckling. HO anser att bestämmelsens utformning inte visar att hänsyn ska tas till vad som är bra för barnet.
I sammanhanget måste en jämförelse göras med situationen då en arbetstagare, till exempel en lärare, får behov av stöd- eller anpassnings åtgärder i sin arbetssituation. En lagstiftning som ska efterleva FN:s barnkonvention kan inte ge elever ett sämre skydd än det som gäller för arbetstagare.
Bestämmelserna i 4 kap. 6 § skollagen om att en skolhuvudman får flytta en elev till en annan skola om en elev under sin skolgång får så stort stödbehov att det skulle medföra betydande ekonomiska eller organisatoriska svårigheter för en skolhuvudman att ge stödet i den skola som eleven går i strider enligt HO:s mening mot barnkonventionens bestämmelser om barnets bästa i artikel 3 och barnets rätt till utveckling i artikel 6.
Som HO framhöll i remissvaret på betänkandet av 1999 års skollags-kommitté anser HO att skollagens bestämmelse inte tar tillräcklig hänsyn till vad som är bra för eleven. Det bör klargöras att en analys av elevens hela situation ska göras. Utgångspunkten för elever i behov av särskilt stöd är att stödinsatser ges på den skola där eleven går.
HO anser således att det behöver förtydligas att det bör ske en
individuell prövning där även elevens situation vägs in i bedömningen. En sådan prövning kan enligt HO bäst ske enligt tillgänglighetsbestämmelse. Gränsen för skolhuvudmannens ansvar bör således ske enligt den skälighetsbedömning som kommittén föreslår, med beaktande såväl av skolhuvudmannens eventuella betydande organisatoriska eller ekonomiska svårigheter, såväl som det enskilda barnets/elevens bästa och rätt till utveckling. Utgångspunkten bör, återigen, vara att stöd i första hand ska ges till eleven i den skola där denne går eller önskar gå. Någon annan utgångspunkt är orimlig.
Arbetslivet
HO tillstyrker kommitténs förslag om ett utökat skydd mot trakasserier och sexuella trakasserier genom att området utvidgas till att gälla ”bemötande på arbetsplatsen eller i samband med arbetet”. Detta förtydligande leder till en mer heltäckande lagstiftningen. Vissa situationer i arbetslivet riskerar därmed inte att hamna utanför lagens tillämpningsområde.
6.16 Offentlig anställning och offentligt uppdrag
HO välkomnar att kommittén föreslår ett diskrimineringsförbud som tydliggör att diskriminering ska vara förbjuden i all verksamhet där
det allmänna går allmänheten tillhanda. HO avstyrker dock att be-stämmelsens räckvidd begränsas till de personer som är anställda och/eller har ett förtroendeuppdrag. Anledning till denna begränsning, som särskilt på tillgänglighetsområdet skulle bli avsevärd, torde vara att det är bestämmelsen i 16 kap. 9 § BrB som varit förebilden.
HO anser att den föreslagna bestämmelsen omarbetas så att den tar sikte på verksamhetens ansvar och inte det personliga ansvaret för den som är anställd eller förtroendevald. På det sättet är de andra bestämmelserna med diskrimineringsförbud uppbyggda. HO kan inte se något problem med att utforma även denna bestämmelse på ett liknande sätt.
14.11 Preskription
HO instämmer i kommitténs bedömning att preskriptionsreglerna är komplicerade i sak och svårtillgängliga. HO anser också att det är
en nackdel att preskriptionsreglerna är olika mellan olika
samhällsområden. Därför hade HO i första hand välkomnat en
genomgripande förändring av den arbetsrättsliga preskriptionsregleringen för att göra den enklare att tillämpa. HO anser i princip att en och samma preskriptionsfrist om två år ska gälla i alla diskrimineringsmål.
Mot bakgrund av detta ställer sig HO positiv till förslaget om möjligheten för ombudsmannen att göra preskriptionsavbrott. HO anser att de korta tidsfristerna i vissa fall försvårat möjligheterna att göra en allsidig utredning av anmälningar om diskriminering i arbetslivet på grund av funktionshinder. Möjligheten att avbryta preskription leder därmed till mer tid för att göra tillfredsställande utredningar och ökar därmed rättsäkerheten för båda arbetsgivare och arbetstagare.
Förslaget täcker dock inte fallen som handlar om uppsägning och avskedande eftersom kommittén framhåller att anställningens bestående eller inte måste få en snabb lösning. HO anser dock att diskriminering i form av uppsägning eller avskedande är en mycket ingripande åtgärd för den enskilde. Därför bör lagstiftaren underlätta utredningsmöjligheterna för ombudsmännen och därmed möjliggöra preskriptionsavbrott även i dessa fall.
Skydd för juridiska personer
HO välkomnar att skyddet mot diskriminering utvidgas till att även omfatta juridiska personer. HO anser dock inte att den metod som valts i förslaget är lämplig. Skyddet mot diskriminering bör istället införas genom en generell bestämmelse där det anges att skyddet mot diskriminering även omfattar juridiska personer. Detta är bättre än att som kommittén spekulera i inom vilka samhällsområden diskriminering mot juridiska personer skulle kunna förekomma.
Rättegången
HO har inga invändningar mot att de arbetsrättsliga diskrimineringsmålen även fortsättningsvis prövas av Arbetsdomstolen (AD).
Diskrimineringskommittén föreslår att arbetsrättsliga mål om diskriminering som förs av Ombudsmannen mot diskriminering eller enskild arbetstagare ska väckas vid tingsrätt. AD är överrätt om målet överklagas. Mot AD:s dom eller beslut får talan inte föras. Arbetstagarorganisationer däremot får väcka talan direkt till AD. Kommittén anser vidare att när en arbetstagarorganisation för talan så tillämpas i praktiken en treinstansordning: lokal förhandling, central förhandling och till sist AD.
HO anser att man aldrig kan jämföra slutna fackliga förhandlingar
med en rättegång som präglas av offentlighetsprincipen. HO finner det anmärkningsvärt att en sådan jämförelse görs i ett betänkande. Före-slagen ordning medför risker för olikheter i rättsutvecklingen. Dessutom kan en lokal facklig överenskommelse till och med strida mot ett diskri-mineringsförbud. Tilläggas kan att många av Ombudsmannens ärenden redan har varit föremål för fackliga förhandlingar. HO anser mot denna bakgrund att Ombudsmannen ska väcka talan i Arbetsdomstolen som första instans. Denna ordning har fungerat väl för de nuvarande om-budsmännen.
HO anser att Högsta Domstolen (HD) bör vara andra och sista instans. Detta skulle innebära att HD blir ensam prejudikatsinstans i diskri-mineringsmål vilket är av värde för en enhetlig rättstillämpning. Sam-manfattningsvis innebär det att Ombudsmannen mot diskriminering ska väcka talan i AD som ska vara första instans och HD sista instans.
HO är positiv till kommitténs förslag om en särskild sammansättning när AD prövar diskrimineringsmål och om att lagen om rättegången i arbetstvister ändras så att ordföranden i AD ska vara ordinarie domare. Det sistnämnda förslag har i och för sig ingen direkt koppling till reformeringen av diskrimineringslagstiftningen utan får ses som en välkommen förändring för att stärka AD:s trovärdighet.
HO tillstyrker att intresseorganisationer får talerätt under förutsättning att de har stadgar, ekonomisk stabilitet, sakkunskap och förankring på det aktuella intresseområdet.
Aktiva åtgärder
HO välkomnar att skyldigheten att vidta så kallade aktiva åtgärder avseende diskrimineringsgrunden funktionshinder utvidgas till att omfatta arbetslivet, utbildning samt värn- och civilplikt. Aktiva åtgärder och annat främjandearbete är av stor betydelse för genomförandet av likabehandlingsprincipen. HO anser emellertid inte att Ombudsmannen mot diskriminering ska ha tillsyn över bestämmelserna om aktiva åtgärder. HO anser att det bör övervägas om regler om aktiva åtgärder överhuvudtaget bör ingå i en framtida diskrimineringslag eller om dessa regler kan hanteras på annat sätt.
Tillsyn
FN har enats om ett förslag till en ny konvention som stärker rättig-heterna för människor med funktionshinder. Uppgörelsen välkomnas som ett nytt genombrott i FN:s arbete för att värna mänskliga rättigheter. Varje stat som undertecknar konventionen ska ha en oberoende organisation som granskar och självständigt rapporterar till FN om hur konventionen efterlevs.
HO anser att Sverige idag inte fullt ut kan leva upp till den nya konventionen eftersom vi saknar ett sådant oberoende organ. De ombudsmän för mänskliga rättigheter som finns i dag kan inte rapportera självständigt till FN. I Sverige sköter regeringen den rapporteringen. HO anser att om Sverige vill visa att vi även nationellt tar frågor om mänskliga rättigheter på allvar så måste den nya ombudsmannen komplettera regeringens bild med en egen självständig rapportering till internationella organ som övervakar efterlevnaden av konventioner om mänskliga rättigheter.
Det är därför en stor brist att Diskrimineringskommitténs förslag om
en ny ombudsman för mänskliga rättigheter inte tydligt ger den nya ombudsmannen en mer självständig, granskande roll i förhållande till regeringen. Förslaget går i stället i motsatt riktning eftersom den nya ombudsmannen ska fortsätta att ha främjande uppgifter som går ut
på att förverkliga den nationella politiken.
Implementering eller granskning?
HO anser således att den nya ombudsmannen inte ska ha någon uppgift att främja och genomföra den nationella politiken eftersom detta inte är förenligt med den oberoende ställning som en ombudsman för mänskliga rättigheter ska ha. Det är viktigt att skilja mellan statens arbete med att implementera Sveriges internationella åtaganden och nationell granskning. Här behöver rollerna i statsförvaltningen renodlas. Utgångspunkten måste vara att den som granskar inte också kan arbeta med att genomföra det som ska granskas. Den oklarhet som råder i dag leder också till ineffektivitet och dubbelarbete.
HO anser att handikappolitiken är ett exempel på ett område där förslaget riskerar medföra en sammanblandning mellan genomförande och kontroll. Den nya myndigheten som ska samordna handikapppolitiken, Handisam kom till för att genomföra regeringens politik. Det ansågs olämpligt att dessa uppgifter fanns kvar hos Handikappombudsmannen, HO. Med kommitténs förslag blir gränsdragningen oklar på flera punkter mellan Handisam och den nya Ombudsmannen. Det leder till oklarheter och ineffektivitet. Liknande problem finns i dag mellan Integrationsverket och DO och den föreslagna jämställdhetsmyndigheten och JämO.
HO anser att metodutveckling och främjande av integrationspolitik, jämställdhetspolitik, handikappolitik och övrig implementering av män-skliga rättigheter ska utföras av förvaltningsmyndigheterna. Som en följd av det måste till exempel den nya jämställdhetsmyndigheten och integrationsverket få del av den kompetens som i dag finns hos DO och JämO kring kunskap om metoder för att göra jämställdhets- och mång-faldsplaner. Den nya ombudsmannens roll ska enbart vara att granska den samlade effekten av det förebyggande arbetet mot diskriminering.
Allt fler länder har självständiga organ som granskar efterlevnaden av mänskliga rättigheter på nationell nivå. Sverige går emot den trenden med diskrimineringskommitténs förslag. Det är förvånande att ett land som ofta lägger så stor vikt vid de mänskliga rättigheterna och FN:s betydelse inte klarar av att förverkliga detta. Om Sverige ska behålla sin trovärdighet i frågor om mänskliga rättigheter måste vi visa att vi lever som vi lär. Regeringen måste därför revidera diskrimineringskommitténs förslag och i stället inrätta en kommission för mänskliga rättigheter.
Informationsinsatser
Erfarenheten visar att det tar tid innan en ny lag har blivit känd och alltfler anmälningar och förfrågningar kommer in. En informationskampanj kan skynda på denna process. HO stöder därför diskrimineringskommitténs förslag om en kampanj, men vill dock betona att en kampanj inte får ses som en tillräcklig åtgärd utan endast som en del i det inledande arbetet.
Diskrimineringslagarna måste vara kända för att kunna vara effektiva. Människor måste känna till när och till vem man kan anmäla diskriminering samt hur diskriminering kan förebyggas. Därför är information om den nya lagstiftningen väsentlig. Trots att förslaget nu ger en mer sammanhållen lagstiftning kommer skyddet mot diskriminering fortfarande att beröra många olika områden. Det ställer stora krav på hur informationen/kommunikationen sker med de olika målgrupperna, både de som riskerar att bli diskriminerade och de som kan diskriminera. En förutsättning för att den nya ombudsmannen ska bli effektiv är därför att det finns resurser för att arbeta strategiskt med kommunikation och att genomföra riktade informationsinsatser kontinuerligt.
I detta ärende har Handikappombudsmannen Lars Lööw beslutat. Stf. verksamhetschef Torbjörn Andersson har varit föredragande. Vid ärendets slutliga handläggning har verksamhetschef Jenny Olausson, informationschef Anneli Joyce samt juristerna Hans Yngwe, Anna Schölin, Laine Strömgren och Hanna Simberg medverkat.
HANDIKAPPOMBUDSMANNEN
Lars Lööw
Handikappombudsman
Torbjörn Andersson
Stf verksamhetschef
